Hundsporten på sociala medier

Det är ett ämne som påverkar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Det handlar väl inte bara om hundsporten i sig, utan allt på sociala medier- gymträning, ridning, inredning etc men jag väljer att fokusera på just hundträningen. 
 
Jag följer ett antal bloggar och instagramkonton och har gjort under en längre tid, en sak som jag reflekterat väldigt mycket på är hur man väljer att framstå utåt. Självklart är vi alla stolta över våra egna hundar, och självklart ska vi få vara glada och nöjda över fina tränings och tävlingsresultat- det är vi allihopa! Här kommer dock ett men.. varför vågar vi aldrig nämna när det går mindre bra? Alla människor och hundar har träningar, händelser i vardagen, tävlingar som går mindre bra eller rent åt helvete men det är i princip ingen som nämner dessa tillfällen. 
 
 
Alla vet vi att det förekommer, men alla mörkar vi det. Vi vill lyfta allt det positiva, vilket vi också ska, men jag tycker inte att vi ska vara rädda för att dela med oss av det som kanske inte går lika bra. Där finns möjligheterna till att använda sociala medier på ett annat sätt, genom att helt enkelt få tips, råd och pepp för att ta sig igenom och förbi de problem som kan uppstå. Som vi alla går igenom ibland..
 
Det finns en annan aspekt också, prestationsångesten. Nu kan jag såklart bara prata för mig själv, men det är inte alls ovanligt att jag slutar följa bloggar/instagram för att det ger mig mer obehag än inspiration. Jag får tankar som snurrar kring "hur kan alla andra alltid ha så bra resultat? Är deras hundar verkligen helt fläckfria och perfekta? Hur lyckas de prestera toppträning efter toppträning?!" Givetvis är det inte så, men det är så många väljer (kanske omedvetet) att framställa sig själv och sin hundträning. 
 
De som verkligen ger mig inspiration är de som på sociala medier vågar dela med sig av både bra och mindre bra moment, som visar verkligheten som den är. De som analyserar vad som gått bra, och det som gått mindre bra. Hur blev det fel, och varför? Vad kan jag göra annorlunda till nästa gång?
 
Själv är jag kanske lite mittemellan, jag vet hur jag själv blir påverkad - men jag vågar inte heller riktigt dela de där mindre bra tillfällena. Resultatet blir kanske att jag avstår lite från att uppdatera varje gång hundarna gjort en fantastiskt prestation. Anyway, jag tänker att jag ska börja analysera mera och dela både med och motgångar. Allt är inte alltid top notch, och det är okej. 
 
 

Samlat energi

Den här helgen har varit rätt fullknökad, men samtidigt bara med avslappnade och trevliga happenings som har gett mer energi än de tagit. 
 
Fredagkvällen med tjejerna från jobbet var över förväntan faktiskt. Vi hade riktigt trevligt, med god grillbuffé från Valhall och helt enkelt en riktig Bitch & Wine kväll :) Lördagmorgon började med agilityträning och Zapp överraskade! Vi har inte tränat just alls sedan Solo blev sjuk då motivationen inte riktigt varit på topp, men han verkade minsann ha vilat sig i form lillfjant! Blev en fotosession i torsdags efter lydnaden också. Tog Zappen först, och när det sen var Solons tur hade de hunnit bli för mörkt så blev nästan inga bra bilder på herrn. Å andra sidan har jag massvis av vackra bilder på honom sedan tidigare, men nästan inga på valpis..
 
 
 
 
 
Han är ju sjukt snygg, mina fina kläpp :)
 
Lördag kom Lova hem från påsklovsledigheten hos mormor och morfar, och vi var ute och grillade lunch och sedan åkte vi till David som har fyllt 30 år. Vi hade styrt upp en överraskningsfest åt honom, och det blev en riktigt lyckad kväll! Jag och Lova rullade sedan hemåt innan festen började..
 
Söndag bestod av storröj hemma, välbehövligt! Lova stod för lunchlagandet, inspirerad av Juniorkockarna från tv. Det blev köttbullar och makaroner. Älskade stortjejen :)
 
 
Lovas fina fläta hon hade på Davids kalas
Mina ljusbollar i vardagsrummet, jag gillar dom skarpt!
 
 
 
 

Gårdagens lydnad

Motivationen har väl inte varit helt på topp senaste tiden för att träna över huvud taget, men nu kände jag att det var dags ta sig i kragen. Vi träffades ett gäng på en upptinad parkering och dammade av oss efter vintern. Det var en sjukt pepp gråben vill jag lova, men som höll ihop långt över förväntan. Han fick komma ut och bara göra sånt han kan och vet att han är duktig på! 
 
För Zapp blev det lite svårt, från att ha tränats mest hemma på gården med kända hundar och kända platser så blev det helt plötsligt mycket nytt och spännande. Vi sänkte kraven rejält och fokuserade på kontakt och glädje. Kikade litegann på linförigheten och fick med oss en del tips för att komma vidare. Han fick också testa på sin allra första riktiga platsliggning och sittande i grupp med okända hundar, och är det något vi ändå lyckats rätt bra med är det stadgan. Kanske kan det vara för att mina kära gråben aldrig fick den utbildningen som ung, man lär så länge man lever :)
 
Jag insåg också att det är en fantastisk lyx att ha två så fina, arbetsvilliga hundar att få jobba med. Samtidigt som de har många likheter är det så väldigt olika. Som natt och dag ungefär - vilket är en svårighet i sig. Jag uppskattar verkligen lyxen att ha en sådan rutinerad, klok och duktig hund som Solo som man kan lita på i alla lägen. Vi känner ju varandra ut och in. Zapp å andra sidan är så rolig att jobba med just för att han suger åt sig som en svamp, de utvecklas ju så fort när de är små.
 
Bjuder på en härlig bild av mig och Solo på havet för ett par år sedan. <3 Det är viktigt att dela broderligt!
 
När det här publiceras så är jag på happening med tjejerna från jobbet, Bitch & Wine ;)