Mitt i kaoset finner jag en styrka

Det kanske inte egentligen kan ses som något riktigt kaos, men jag känner mig själv och vet att jag mer eller mindre alltid haft svårt att hantera förändringar i livet. Jag har alltid pratat om och sett mig själv som en spontan tjej fram till att jag för drygt ett år sen kom till insikt att jag är raka motsatsen! Jag är nämligen ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna trots att jag alltid trott mig vara spontan. 
 
De senaste åren har bestått av väldigt många stora förändringar, husförsäljning, flytt, jag har sålt katter och hästar, hittat nya stora fritidsintressen, separationer, bonusbarn, jobb etc. En del förändringar är tunga att hantera mentalt och en del är bra förstås, men oavsett vilket så är de just förändringar. Sånt som har lätt för att skapa kaos i mig. Inte förrän nu senaste tiden har jag insett att det beror på att jag är allt annat än spontan. Kaoset kommer med känslan att inte ha kontroll. 
 
När jag nåddes av den insikten och liksom kom till ro med att det är en del av hur jag är så har det blivit så mycket enklare att hantera. Just nu är det rörigt inombords just för att jag är mitt uppe i min husförsäljning med allt vad det innebär, men samtidigt så fylls jag av ett lugn. Ett slags tillit till mig själv, mina beslut och min magkänsla. Det ger mig också en oväntad styrka att känna en sådan trygghet mitt i kaoset- det är inte likt mig, men jag uppskattar det.
 
 

Fysiskt krävande och fysiskt trasig

Under sommaren kom jag igång ordentligt med träningen, både hundarnas och min egna. Det var en hel del dragturer med cykel när temperaturen tillät, det blev simning för hundarna ett par gånger per vecka och så en hel del löpträning för mig. Både med och utan hund. I början av sommaren kände jag mig modig och anmälde mig till ett tävlingslopp/hinderbana med hund och tänkte att det kunde fungera som en perfekt morot samtidigt som det kändes sjukt kul att få göra det tillsammans med en hund. Sagt och gjort, anmälan skickades till K9 Biathlon lopp- ett militärt lopp där man genomför en hinderbara på ca 30 hinder under 5 km. Vi tränade väldigt mkt och jag kände mig sjukt stark och i bra form vad gällde löpningen. Vi fick inte i förväg veta vilka hinder som skulle förekomma så det blev en rätt mångsidig träning, och hunden som fick äran att delta tillsammans med mig blev Sisu. Solo hade karens ännu och Zapp som är så försiktig och lite osäker på nya miljöer ville jag inte utsätta för min tävlingsjävul :P
Sisu är stark och klok så valet föll på honom och det visade sig vara ett bra beslut. 
 
I början av september åkte vi till Luleå för att delta. Det var en sjukt häftig upplevelse som jag utan att tveka kommer att ställa upp i fler gånger!
 
 
Men det var också en sjukt tuff bana och det tog rejält på min kropp trots att jag var bra tränad för uppgiften. På kvällen efteråt kom febern som ett brev på posten och jag vill inte minnas att jag någonsin varit så sjuk. 2 dygn låg jag (bokstavligen) i över 40 gr feber. Det slutade inte där utan jag blev förvisso bättre, men febern kom och gick tillsammans med en trötthet jag mycket väl känner igen. En som bara vi med kraftig hemolys och dåligt blodvärde känner igen. Mitt hb värde sjönk som en sten till just där vid 85 och under drygt en månads tid gick jag omkring med en diffus infektion i min kropp och en konstant trötthet varvat med febertoppar now and then. Det var mentalt tufft. Dessutom var jag ju i så bra fysisk form precis innan, och iom min sjukdomsbild fick jag inte anstränga mig alls under nästan 1,5 månad. Jag tappade allt! Uthålligheten, konditionen, musklerna. 
 
Jag och två andra från Kalix som också deltog i K9 Biathlon
 
Nu har blodvärdet stabiliserats igen och jag känner mig som en människa igen. Jag nämnde här tidigare att jag ska åka Vindelälvsdraget på skidor i vinter, vilket innebär att jag måste sätta fart för att komma iform igen. Jag är pepp på träna skidor, men samtidigt måste jag erkänna att jag är lite rädd för vad och hur kroppen kommer reagera vid hård fysisk ansträngning ytterligare en gång. Jag vet ju innerst inne att den här dippen i min sjukdom egentligen inte hade med loppet i september att göra, men i mitt huvud så har det förknippats ihop. Jag måste försöka släppa det och lita på min kropp igen, men helt ärligt är jag livrädd för att gå ut för hårt rent fysiskt och att få samma symptom/sjukdomsbild igen. 
 
 
 

Hur börjar man?

Ja, vad skriver man när det var nästan sex månader sen sist? Jag vet att det här med att blogga kontinuerligt kanske inte är riktigt min grej, men det alltid någonting som får mig att ta upp det igen efter olika långa uppehåll. Jag vet inte riktigt vad det är, men någonstans tror jag det är en blandning av att jag faktiskt gillar att skriva blandat med det faktum att det är en fantastisk minnes- och bildbank här inne. Att kunna gå tillbaka ett par år i livet och se hur det såg ut då helt enkelt.
 
När jag går tillbaka och läser ser jag också att varje gång jag haft ett uppehåll har det hänt helt sanslöst mycket nytt i mitt liv, eller så ser det bara ut så när det liksom blir väldigt centrerat alla händelser. Anyway.. 
 
Jag närmar mig 30 och trots att det händer stora och rätt mentalt tuffa saker i mitt liv just nu så känner jag mig verkligen genuint lycklig. Jag är nöjd över min tillvaro och den balans jag har i livet, jag känner mig stark, modig och trygg i mig själv och mina beslut. När jag ser tillbaka på åren mellan 20-30 så har det på många sätt varit fantastiskt. Jag har fått uppleva så mycket fint så det är liksom ingen ide att ens börja nämna något specifikt, men det har inte heller bara varit en dans på rosor. Jag skulle nog sammanfatta den gångna tioårsperioden som väldigt svajig, djupa dalar och höga toppar helt enkelt. Ur det tar jag med mig erfarenhet, kunskap och kanske viktigast av allt : magkänslan. Jag har lärt mig att min magkänsla aldrig sviker och det är en enorm trygghet faktiskt, på något vis ett inre lugn och en inre trygghet. Som min kloka pappa sa en gång "Allting löser sig. Kanske inte alltid till det bästa, men det löser sig!" Det är så sant.
 
Zapp och Solo i deras hundgård. Arbetsfördelning var sådär, Zapp tuggade ben, Solo låg i sin grop på kojtaket och jag själv fick skotta snö.
 
De kommande tio åren ser jag väldigt mycket fram emot. Jag jobbar ännu med att hitta den jag är utan hästarna i mitt liv och allt vad det innebär. Kan tyckas enkelt kanske, men för mig handlar det nog mest om att hitta balansen mellan att vara aktiv och att kunna slappna av. Det är okej att sätta sig i soffan när barnen somnat. Samtidigt är det en annan aspekt i det hela också, och det är ju själavården. Jag vet att jag mår bra av att få komma ut och göra saker som gör mig glad ändå in i själen, vilket ridningen har gjort. Hundträningen ger samma effekt, och kanske framförallt dragträningen. Men återigen, balansen där emellan. Det får inte bli för mycket, och inte heller för lite.
 
 
 
Vintern och våren jag har framför mig är fullbokad och i vanliga fall skulle det göra mig stressad av någon anledning. Inte nu, nu ser jag fram emot den. Längtar! Jag har bokat in en massa roliga aktiviteter, både med och utan barn, och med och utan hund. Bla ska jag på draghundsläger i Arvidsjaur med 3st finska tjejer jag knappt känner. Ska bli jättekul! Med mig tar jag Solo, Zapp, Sisu och skidorna. Senare här i december ska jag, Olov, Denice och Sebbe på julbord med show på Western Farm. Hallå, hur vardagslyxigt är inte det?! :) Det vankas jul med familjen, och nyår. Ledighet. Sedan bjuder vårvintern på Vindelälvsdraget där jag ska starta, WOW. Jag köra Vindelälvsdraget? Så sjukt häftigt! Vi har bokat en fjällresa med barnen där vi ska åka skidor, pimpla, gå på afterski och spela sällskapsspel i 4 dagar. Lite senare i april åker även jag, Lova, mamma och pappa till Texas och hälsar på min kära storebror. Alltså, så himla fantastiskt! Jag fyller 30 här nån gång under våren också, och till sommaren blir det stort kalas. Som ni ser är det massor av spännande och roliga saker som väntar, och som jag ser fram emot det! :)
 
För att återgå lite till vad som hänt senaste halvåret så är väl den av de två största grejerna att jag och Lova flyttat in med Olov och barnen, och nu har jag precis fått sålt mitt hus. Mitt fina, fina hus som jag är helt övertygad att de nya ägarna kommer tycka om lika mycket som jag alltid gjort. Det är klart att det är lite vemodigt, men samtidigt så rätt. Livet går vidare, eller snarare jag går vidare med livet.
Den andra är att min vapendragare Solo numera är helt frisk och kry, och vi är klar för tävling igen, woop woop. 
 
En bild av Natha, från en av höstens alla dagar i skogen.
 
 
Åh, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag avrundar nog här. Återkommer en annan dag, förhoppningsvis inte om sex månader igen :)