frökenfräken

Då Lova åkte och åt födelsedagsmiddag med sin pappa så passade jag på att släpa mig iväg ut på en löptur. Varför ska det vara så sjukt tungt att övertyga sig själv att det faktiskt är skönt?! Jag älskar det ju egentligen, framför allt efteråt men ändå är det så jobbigt varje gång att liksom ta tag i det och fara ut. 

Jag är imponerad av alla tre, inte för att de orkade med de hela 3km utan för att de respekterar varandra och sköter det riktigt fint. Solo kan ju vara lite svår med andra hanhundar, men samtidigt så klok. Han vet att det enda alternativet han har är bete sig, och då gör han det. Även om det syns att han inte riktigt tycker om det. Han löser det genom att ignorera de andra hanhundarna istället, som att de inte ens finns. Idag kastade han inte ens en blick på Sisu trots att de bitvis sprang precis bredvid varandra. Jag tycker att det är helt okej, och jag vet ju om det och känner honom utan och innan så jag ser på honom om det blir en situation ha börjar få svårt att hantera.